Ô homme (Pär Lagerkvist)

Ô homme, ô puits où se mirent les étoiles.
Combien de fois du regard n’ai-je sondé ta profondeur
et cherché à déchiffrer le double sens de ton énigme.
Combien de fois n’ai-je voulu me désaltérer de clarté,
de certitude
à cette eau impure, profonde,
si bien faite pour refléter les étoiles
mais non pour apaiser la soif et l’angoisse de l’âme.

Ton breuvage est éventé et tes profondeurs troubles
et la brillance de l’étoile n’est chez toi qu’empruntée.
Et pourtant — l’énigme du firmament entier
n’est rien comparée à l’énigme de ton miroir.

***

O människa, du brunn där stjärnor speglas.
Hur ofta stod jag inte och såg ner i djupet
och sökte tyda gåtans dubbla mening.
Hur ofta ville jag ej dricka klarhet, visshet
ur detta icke rena, djupa vatten,
så lämpligt till att spegla stjärnor på sin yta,
men inte till att lindra själens törst och vånda.

Din dryck är unken och ditt djup är grumligt
och stjärnans ljus hos dig är bara l?nat.
Och änd? — hela stjärnevalvets gåta
är ingenting mot gåtan i din spegel.

(Pär Lagerkvist)